sarahingeborg

Här i Moshi är det väldigt varmt trots att det är regnperiod. Det regnar om nätterna och ibland någon gång per dag, men det torkar upp när solen ligger på under dagen. Jag har längtat efter ett hav och en strand att gå till och svalka sig och känna lite havsbris. Så jag och två vänner , Elin och Jan, bestämde oss för att åka iväg på en långweekend till Mombasa.

Vi hade hört att bussen från Moshi till Mombasa skulle åtta timmar. På kartan såg det inte så långt ut och trots att bussarna är skruttiga så förstod vi ändå inte hur det kunde ta så lång tid… tills vi kom till gränsen in till Kenya. Byråkrati alltså..  (men jag gillar stämplarna man får i passet)

Vid första kontrollen skulle vi köpa turistvisum till Kenya, vilket innebär att fylla i tusen papper med oväsentliga frågor och sedan ”köa” i det afrikanska kösystemet (det gäller att vara störst och först) för att visa upp dom för att få ännu ett papper med oväsentliga frågor att fylla i. Vid kontroll nummer två skulle vi visa vårt arbetesvisum i Tanzania, vilket jag ännu inte fått tillbaka trots att det gått sju veckor sedan jag ansökte om det. Så jag fick sätta igång en övertalningskampanj och efter viss skepsis från kontrollanterna fick jag mitt turistvisum.

Nästa stop var vaccinationskontroll. För att komma in i både Tanzania och Kenya måste man kunna visa i sin lilla vaccinationsbok att man har tagit vaccin mot gula febern, och boken hade jag förstås lämnat hemma på hostelet. I byrålådan ligger den bra. Övertalningskampanj nummer två sätter igång och efter en långrandig konversation på stakande swahili/engelska lyckades jag charma mig igenom den kontrollen också. När jag kom ut hade bussen åkt iväg och där stod jag och Elin med snopna och hjälplösa miner.

Efter några panikartade sekunder fick vi sedan förklarat för oss att bussen väntade 200 meter längre bort, vid bagagekontrollen. Så vi sprang. Alla väskor ut ur bussen för att kontrollanterna skulle göra sig det väldiga besväret öppna dragkedjan, och sedan stänga den igen, oerhört meningsfullt!

Där gick tre timmar och sedan skumpade vi vidare mot den stora staden Mombasa! Vi anlände mitt på dagen och eftermiddagen och kvällens spenderades i Mombara town. Det var Elins födelsedag så vi slog på stort och for till en tjusig restaurang. Kontrasten att åka från livet i Moshi till en trerätters middag på en fancy restaurang i Mombasa var underlig…

 

Elin var glad på sin födelsedag!



Åka tuk tuk i Mombasa



Mombasa är en intressant stad på många sätt. På samma gata ligger det kyrkor, moskér och sikh-tempel. Människorna lever i fred med varandra och det är ett otroligt mångkulturellt samhälle där alla verkar kunna acceptera varandras religioner. Samtidigt som imamen ropar ut bönerop från moskén sätter sig en kristen familj ner till bords och ber bordsbön, tänk om det kunde vara så överallt..

Man känner att man är i en storstad trots att pulsen inte är vad vi i väst skulle kalla storstadspuls. Allt går långsamt, pole pole, långsamt långsamt. Det var kul att se en stad så nära Moshi som är så pass välutvecklad. Det är ju lovande!

Vi fortsatte resan dagen därpå till Diani Beach som ligger en timme från Mombasa town. Vi hittade ett alldeles perfekt hostel nära stranden som var lagom billigt och spartanskt. Vi njöt tre dagar på en nästan tom strand. Eftersom att det är lågsäsong nu var hotelen nästan tomma. Lite pratsugna kenyaner strövade omkring på stränderna eller var ute med sina fiskebåtar, annars var det bara vi och havet.  







Elin rider kamel med två barn.



Trist...

Efter några veckor har jag nu lyckats få ordning på insamlingsprojektet. Det har varit ekonomiska gissel som har varit oerhört nyttiga för mig att klara ut på egen hand. Min hjärna fungerar lite långsammare här nere, tror att det kan vara värmen. Olika valutor som säljer och köper och jag kan inte riktigt förstå hur det går ihop sig, men i slutändan efter många uträkningar hit och dit fick jag ett resultat som gjorde mig glad i själ och hjärta.

Min insamling LITE VÅR TILL AFRIKA gav 9200 svenska kronor vilket är ca 2 296 000 tanzanian shillings. Det är väldigt mycket pengar här i Tanzania och ni kan inte tro allt vad det räcker till! Det var mer än jag väntat mig och planerat men pengar behövs alltid och det finns många barnhem och skolor här som behöver sponsring. Så stort TACK än en gång!

Jag tänkte att jag skulle visa här på bloggen allt jag hittills inhandlat. Det är fortfarande pengar kvar och jag har lite olika alternativ vart jag ska lägga dem. Jag låter er veta så snart jag själv vet! Jag håller också på med en redovisning på exakt hur mycket pengar jag har spenderat på vad. Om någon är intresserad av att ta del av den så kan jag mejla till den som vill när jag färdigställt den om några veckor. Jag har nu spenderat ca 3447 svenska kronor och då har jag även använt pengarna till transport (en taxiresa och en resa med pick-up truck) av borden och de andra sakerna som var för otympliga att frakta på dallah dallah..



Blöjor och mjölkpulver



Min vän Abby följde med till marknaden för att köpa lakan, täcken och matta.

Vi köpte färg och penslar och min vän Elin följde med till barnhemmet och var kreativ. Jag hade träffat pastorn som är överhuvudet för barnhemmet innan och han var skeptisk till idén men gick tillslut med på utsmyckningen som jag kallade "The tree in the garden of Eden on that tiny wall". Jag lyckades iallafall övertala honom och rummet blev lite roligare!





Lite musik ska dom ha. Jag köpte två spelare och lite kasettband.

Borden var förstås inte klara på morgonen när vi skulle hämta upp dom. Jag och Abby blev båda arga, trots att det var ganska väntat. Jag åkte till barnhemmet och jobbade och Abby stannade hos snickaren. Det här under eftermiddagen när jag kom tillbaka för att hämta dom… Nästan klara.



Det var kladdigt men kul!




Vi tackar så mycket!

Och så har ännu en vecka rusat förbi och det är fredag. Fredag har aldrig varit min utekväll så jag har istället lite kvalitétstid med mig själv. Något som jag har lärt mig att uppskatta sedan jag kom hit.

De senaste två veckorna har arbetet på barnhemmet varit i fokus och det har tagit upp det mesta av både min tid och tankeverksamhet. Jag är så glad att så många ville hjälpa mig och jag har fått in pengar som kommer räcka till mycket, mycket mer än det jag från början förväntat mig. En sak som jag prioriterar är att köpa en rulllstol till en CP-skadad flicka som heter Mary och som bor på barnhemmet. Hon är världens mest fantastiska lilla flicka och att få en rullstol kommer att innebära stor skillnad för henne. Jag tror att hon, trots att hon inte kan prata, är väl medveten om allt som händer och sker kring henne och stolen kommer att göra henne glad då det innan varit en omöjlighet för henne att sitta upprätt och förflytta sig. På mitt hostel bor en kvinna, Jan, hon jobbar som arbetsterapeut i sitt hem i England och hon har möjlighet att hjälpa mig att ordna en rullstol till Mary. Det är så häftigt, det är oftast tillfälligheter som får saker och ting att hända. Idag har hon varit med ute på barnhemmet och träffat Mary och tagit mått! Det är inte alldeles säkert att rullstolen hinner bli färdig innan jag far härifrån men jag vet att Mary är i goda händer hos Jan och att hon kommer få sin rullstol så fort det är möjligt. Här tar saker lite mer tid än de behöver.






Jag har varit på shoppingrunda och inhandlat plastskedar och tallrikar till tvååringarna och små plastskedar till bebisarna. Jag letar även efter någon typ av musikspelare men har inte hittat någon än. Det är svårt att få tag i bra elektronik här och oftast betalar man överpris för att varorna transporteras hit. Lite musik ska väl barnen få höra! Bilder kommer när jag styrt lite mer!

Jag hade med mig min fiol till barnhemmet i veckan. Jag har med mig min mammas gamla fiol hit för jag vågade inte ta med min egen. I bebishuset och hos de lite äldrebarnen blev det succé som mynnade ut i sång och dans. Reaktionen i mittenhuset med två- till treåringarna var desto mer intressant. Jag antar att de aldrig sett vart musiken egentligen kommer ifrån utan tror att den där svarta lilla fyrkantiga saken borta vid vakternas skjul gör den. Så när jag tog fram min fiol blev några av barnen livrädda och började gråta och skrika som jag aldrig sett dem skrika förut. Jag försökte vara pedagogisk genom att låta barnen ett och ett känna på instrumentet för att de skulle förstå att det inte ville dom någonting illa utan att det är världens mest fantastiska uppfinning, men jag insåg efter en stund att det var bäst för husfriden att helt enkelt packa ihop… Spännande!




Härom kvällen när vi satt hemma på hostelet på uteplatsen fick vi sällan skådat besök. Jag har upplevt åtskilliga nära-döden-upplevelser på den här resan men den här tar nog priset såhär långt.




Så här såg den ut efter att en modig själ lyckades smasha den med en flip flop medan vi andra stod på varsin stol förstenade av skräck. Skorpioner på köksbordet, nej tack… Hapana sante.

Äntligen påväg.

Den här resan rymmer så mycket och det finns så många möjligheter att utforska andra delar av Tanzania än bara städer och människor. Förra veckan var jag ute på en fyra dagar lång safari. Det var en av de absolut bästa upplevelserna i hela mitt liv! Jag kan inte riktigt sortera ut dagarna och i vilken ordning saker och ting egentligen hände, det är bara en enda stor klump av välbehag i mitt bröst när jag tänker tillbaka på det. Jag har aldrig känt mig så fri och bekymmerslös.

Egentligen skulle det räcka för mig att fara fram genom savannerna med vinden i håret och solen i ögonen. Naturen är så fantastisk! Att vi dessutom fick se en massa balla djur var nästan som en bonus.

Vi var fem stycken från mitt hostel som for och vi skulle sedan plocka upp en sjätte på vägen. Vi blev ett fint gäng, en riktig lyckoträff. Chauffören/guiden Sam och kocken Omari var  båda grymma! Sam kunde se djur med blotta ögat som jag inte ens kunnat se i en kikare om jag hållit utkik. Han sökte och körde! Och Omari trollade fram underbara middagar mitt ute i bushen, hur fasen det gick till förstår jag inte…

Vi besökte tre nationalparker varav en är en krater. Vi började i Lake Manyara Nationalpark, sedan två dagar i Serengeti Nationalpark och sista dagen njöt vi vår frukost intill en sjö full av flodhästar i kratern Ngorongoro Crater. Dagen fortsatte i kratern som måste vara en av jordens vackraste platser. Så oförstört och rofyllt.  

Jag känner så mycket och jag kan inte riktigt få ner det i ord, hur överdramatiskt det än låter. Jag försöker med lite bilder istället. Det blir nog bättre så. Bilderna är mina egna och Elins. www.elineskilsson.com 

Hemskt glad är jag i alla fall!




VÄLKOMMEN!





KNUGEN!







APOR HAR DET SKÖNT!







SOLUPPGÅNG I SERENGETI



VI DELADE CAMP MED EN ELEFANT VID NGORONGORO. HÄR BAKOM LADIESROOM!



HEMMA






NOSHÖRNING!









KISSEPAUS IN THE MIDDLE OF NOWHERE



DET ÄR ETT LEJON IVÄGEN..



UPP FRÅN KRATER!



JAG OCH SAM VID LAKE MANYARA



VRÅLÅKET!



PACKA



GLADA GÄNGET!

Det här eventet har jag startat på facebook för att samla in pengar till att köpa lite saker till barnhemmet jag jobbar på. Ni kan självklart delta i eventet utan medlemskap på facebbook. Vi har nu lyckats samla ihop 5910 svenska kronor och jag är så glad och rörd! Jag lägger upp samma text här och alla som vill kan lämna ett bidrag!

Nu har jag varit i Tanzania i två veckor.  Jag har valt att åka hit för att arbeta som volontär på ett barnhem som ligger i utkanten av staden Moshi i norra Tanzania. Barnhemmet heter Neema och ligger i en förort som heter Machame. Där bor det 35 barn som är från tre månader gamla upp till fyra år. Jag har hand om en grupp på nio stycken tvååringar. Barnen är underbara och personalen gör ett fantastiskt jobb. Dock är det så väldigt mycket mer som behövs och jag önskar att jag kunde hjälpa till att ge dem fler och bättre möjligheter att växa upp och leva sitt liv här. Någonting som finns kvar när jag åkt hem till Sverige, men jag behöver er hjälp, hoppas att ni vill hjälpa till.

Jag vet att många av er är studenter och inte har mycket pengar över, men tänk att om du för en enda gång drog in på den där koppen kaffe på Waynes, den där sista ölen på krogen eller den där godispåsen så skulle du kunna hjälpa till att ge Daudi, Elisa, Lulu, Sabri, Josepho, Jacob, Ahmesi, Chico och Naomi någonting som för alla borde vara en rättighet. Gör det nu direkt, innan studielånet tar slut, och om det redan är slut så spela ihop lite pengar på gatan!

Ett rimligt bidrag skulle kunna ligga runt 40-60 kronor men inget bidrag är för litet (eller för stort), jag är enormt tacksam för allt, det lilla räcker alltid till någonting!

Ett matbord i trä tillverkat av en snickare i Moshi - 250 svenska kronor

En plasttallrik och ett set barnbestick – 20 svenska kronor

En blöja - 2 svenska kronor

Tio små trosor/kalsonger – 20 svenska kronor

En barntandborste – 12 svenska kronor

Barnen behöver också kläder, leksaker, böcker, färgpennor, papper, kuddar, filtar etc. 

Fram med bankdosan och sätt in ditt bidrag på mitt Handelsbanken-konto! Skriv gärna ditt namn som meddelande så att jag kan få med allas namn på ett vykort jag kommer att lämna på barnhemmet. Jag lovar att hålla er uppdaterade med foton och meddelanden om hur arbetet går! Ni kan även läsa mer om projektet och om arbetet på barnhemmet på min blogg sarahingeborg.blogg.se Sista dagen att sätta in pengar är 20 april.

Sarah Nilsson

Konto: 408 234 008

Clearingsnummer: 6591

Jag tror på er, kom igen!

 



Vad och varför:

Tvååringarna vill äta sin mat själva men eftersom det inte finns några bord eller ordentliga matverktyg så är det omöjligt för dem att lära sig. Jag skulle vilja köpa ett bord som de kan sitta vid när de äter, nu sitter de på bänkar utmed väggen. Jag tror att det stärker deras självförtroende om de lär sig att äta själva och de blir självständiga individer. Det finns en hantverkare i Moshi som gör fina trämöbler. Att köpa ett matbord av honom skulle dessutom stödja hans verksamhet och hjälpa honom att försörja sin familj.

Jag kommer också att köpa haklappar, barntallrikar och barnbestick för att göra det lättare för barnen att äta. Nu får de sin mat i muggar av rostfritt stål och när vi matar dem använder vi vanliga skedar. Efter varje måltid är allas tröjor smutsiga av mat och behöver tvättas.

Blöjor är dyrt men för oss västerlänningar är det en självklarhet att våra barn ska vara torra och rena. På Neema räcker inte alltid pengarna till blöjor. Jag skulle vilja ge dem ett blöjförråd som de kan ta av när det krisar. Barnen ska inte behöva gå omkring i blöta byxor, och personalen skulle kunna vara tillsammans med barnen istället för att tvätta smutsiga kläder flera gånger om dagen.

Jag gör denna insamling därför att jag tror att vi tillsammans kan samla in tillräckligt mycket pengar så att jag kan köpa, överlämna och introducera de här sakerna för barnen och personalen innan jag åker hem. Det är en fantastisk möjlighet för er att bidra till någonting som faktiskt kommer att göra stor skillnad. Det är så svårt att veta vad som behövs när man är hemma i Sverige men är man på plats så blir det väldigt tydligt. Pengarna kommer att gå direkt och självklart oavkortat till mitt projekt med de här barnen. Jag hoppas så innerligt med hela mitt hjärta att så många som möjligt av er vill visa ert stöd för detta, och sprid det gärna vidare!

När vi ses så ska vi kramas hårt!  

Massa kärlek, TACK!  

Idag har jag besökt ett skolprojekt som startades av några volontärer för ett år sedan. Det är alltså helt och hållet ett volontärprojekt som står och faller på ideellt arbete från alla håll. Tyvärr kommer det förmodligen snart läggas ner för myndigheten vill inte ge fortsatt arbetsvisum till volontärerna som sköter det administrativa. Det är så himla synd för de här barnen är antingen gatubarn eller barn vars föräldrar inte har några pengar till att låta dem gå i skolan. Så om projektet läggs ner så får de inte gå i skolan  alls.

För att ta sig till stället som ligger mitt ute i ingenstans krävs det en liten ansträngning. Det börjar med en trekvarts promenad genom Moshi till andra sidan stan, sedan en halvtimme på lastbilsflak, sedan en kvart på pakethållare och sedan en liten promenad. När vi gick hem stod solen som högst och det var så satans varmt att vandra på vägar mitt ute på fält utan skugga eller vind. Jag letar efter havet hela tiden men jag är långt långt bort från hav, runt omkring finns bara berg och sand.

Härlig eftermiddag på lastbilsflak med tegelsten.

Dagarna här flyger förbi. Idag är det en vecka sedan jag for från Sverige, och imorgon är det en vecka sedan jag kom hit, men det känns fortfarande nytt och overkligt att jag befinner mig här. Här är det sus och dus och damm och sand flyger all världens väg inne i stan. Här kör alla huller om buller och bilar, taxi, bussar, cyklar och lastbilar kör som de vill. Dessutom är det vänstertrafik, svårt! Hostelet ligger en tio minuters promenad från innerstaden och det är väldigt skönt. Jag blev ändå lite trött på den skitiga luften här och var sugen på äventyr så jag åkte med ett gäng till Marangu, en by uppe i bergen där det finns fantastiska vattenfall. Det blev bergsklättring först upp, och sedan ner. Och sen tillbaka igen.

Idag har jag varit på ett barnhem som jag kanske ska ha som volontärprojekt. Transporten dit var via Dallah-dallah, en minibuss som åker en sträcka och stannar utmed vägkanten om folk vill följa med. Så knackar man på taket eller skriker när man vill gå av. Lite som Jalla Jalla-taxi i Egypten, fast i Tanzania är man mer hard core. I en skruttig minibuss som har sju säten sitter trettio skrikande människor, barn och kycklingar, i trettio graders värme. Hemresan tog en timme. Jag varken skojar eller överdriver. ”Everytime is a new adventure.”

Barnen jag träffade var underbara. Fem småttingar tog jag hand om på förmiddagen som krälade upp på och drog i mig och var så otroligt hungriga efter uppmärksamhet.

Jag har aldrig varit med om något liknande. Många av barnen är understimulerade när de är i spädbarnsåldern för de bara sitter eller ligger på golvet hela dagarna. Jag körde alla Ascot-trick jag kan och det funkar fint här också! Det är redan tre volontärer från mitt hostel på det projektet men de kommer åka härifrån om ett par veckor. Då byts nästan hela hostelet ut så jag kom hit i någon typ av övergångsperiod.

Jag ska även besöka ett annat projekt innan jag bestämmer vart jag ska vara.

Så på måndag ska jag åka till en skola som startats och drivs av volontärer, så där är det inga permanenta lärare utan bara volontärer som jobbar under olika långa perioder. Skolan är gratis så många barn från fattiga familjer går där. Vägen dit ska också vara ett äventyr i sig, två timmar på lastbilsflak och pakethållare, skönt!

Nu åskar det över Moshi.

Jag är i Afrika! Här är det väldigt varmt, mycket mygg och fantastiskt vackert.

På flygplatsen väntade en chaufför från hostelet. Planet var en timme sent från Addis Ababa, varför vet jag faktiskt inte, och det tog också sin lilla tid att fixa visumet innan jag kunde gå igenom passkontrollen och hämta mina väskor för att möta upp chauffören. När jag lämnade Stockholm slutade tiden existera lite. Det spelar ändå ingen roll här, allt händer i sinom tid, hakuna matata. Om någonting blir sent är det Gud som gett oss lite mer tid att umgås.

Flygplanet som flög mellan Stockholm och Addis Ababa var ett riktigt skruttplan. Litet och trångt. Jag hade förväntat mig ett stort high tech-flygplan med egen tv-skärm på sätet framför och massa hippa andra saker som jag inte ens vet vad det skulle kunna vara. Tji fick jag. Det mest spektakulära på det här planet var väl att man kunde sänka stolsryggen en decimeter. Och just det, i kabinutrymmet ovanför sätena fanns en video som var kopplad till tv-skärmarna. Där stoppades det in video efter video tills de hittat den rätta, räddningsdemonstrationen. Fräääscht! Egentligen är det ju meningslöst att göra de där räddningsdemonstrationerna. Alla fattar väl att om ett plan störtar så dör man. That’s it, it’s over. Och om oxygenmaskerna skulle falla ner så skulle jag förmodligen också dö samtidigt som jag skiter på mig för jag skulle bli så jävla rädd.

Jag klarade det i alla fall och landade på flygplatsen i Addis Ababa i lugn och ro. Där fanns det inga skärmar som talade om viken terminal eller gate man skulle till. Det var istället kött och blod som lotsade fram en till rätt terminal. Man fick fråga sig fram och ordningsvakterna pekade. Sedan kom nästa och frågade vart man skulle och pekade en åt rätt håll. Funkade fantastiskt bra det med! Sen drack jag en riktigt äcklig espresso.

Flygbussen som körde från gaten till flygplanet cirkulerade runt mellan de olika flygplanen på flygfältet och chauffören hade vissa svårigheter att bestämma sig för vilket plan passagerarna på bussen skulle till. Flera gånger åkte vi förbi ett litet propellerplan, nej, nej, nej tänkte jag och var i den stunden övertygad om att jag skulle dö i det planet. Det blev inget propellerplan. Det blev ett likadant plan som flög mellan Stockholm och Addis Ababa, och bredvid mig satt det ett israeliskt par som försökte bjuda mig på koscher. Tack men nej tack.