sarahingeborg

Och så har ännu en vecka rusat förbi och det är fredag. Fredag har aldrig varit min utekväll så jag har istället lite kvalitétstid med mig själv. Något som jag har lärt mig att uppskatta sedan jag kom hit.

De senaste två veckorna har arbetet på barnhemmet varit i fokus och det har tagit upp det mesta av både min tid och tankeverksamhet. Jag är så glad att så många ville hjälpa mig och jag har fått in pengar som kommer räcka till mycket, mycket mer än det jag från början förväntat mig. En sak som jag prioriterar är att köpa en rulllstol till en CP-skadad flicka som heter Mary och som bor på barnhemmet. Hon är världens mest fantastiska lilla flicka och att få en rullstol kommer att innebära stor skillnad för henne. Jag tror att hon, trots att hon inte kan prata, är väl medveten om allt som händer och sker kring henne och stolen kommer att göra henne glad då det innan varit en omöjlighet för henne att sitta upprätt och förflytta sig. På mitt hostel bor en kvinna, Jan, hon jobbar som arbetsterapeut i sitt hem i England och hon har möjlighet att hjälpa mig att ordna en rullstol till Mary. Det är så häftigt, det är oftast tillfälligheter som får saker och ting att hända. Idag har hon varit med ute på barnhemmet och träffat Mary och tagit mått! Det är inte alldeles säkert att rullstolen hinner bli färdig innan jag far härifrån men jag vet att Mary är i goda händer hos Jan och att hon kommer få sin rullstol så fort det är möjligt. Här tar saker lite mer tid än de behöver.






Jag har varit på shoppingrunda och inhandlat plastskedar och tallrikar till tvååringarna och små plastskedar till bebisarna. Jag letar även efter någon typ av musikspelare men har inte hittat någon än. Det är svårt att få tag i bra elektronik här och oftast betalar man överpris för att varorna transporteras hit. Lite musik ska väl barnen få höra! Bilder kommer när jag styrt lite mer!

Jag hade med mig min fiol till barnhemmet i veckan. Jag har med mig min mammas gamla fiol hit för jag vågade inte ta med min egen. I bebishuset och hos de lite äldrebarnen blev det succé som mynnade ut i sång och dans. Reaktionen i mittenhuset med två- till treåringarna var desto mer intressant. Jag antar att de aldrig sett vart musiken egentligen kommer ifrån utan tror att den där svarta lilla fyrkantiga saken borta vid vakternas skjul gör den. Så när jag tog fram min fiol blev några av barnen livrädda och började gråta och skrika som jag aldrig sett dem skrika förut. Jag försökte vara pedagogisk genom att låta barnen ett och ett känna på instrumentet för att de skulle förstå att det inte ville dom någonting illa utan att det är världens mest fantastiska uppfinning, men jag insåg efter en stund att det var bäst för husfriden att helt enkelt packa ihop… Spännande!




Härom kvällen när vi satt hemma på hostelet på uteplatsen fick vi sällan skådat besök. Jag har upplevt åtskilliga nära-döden-upplevelser på den här resan men den här tar nog priset såhär långt.




Så här såg den ut efter att en modig själ lyckades smasha den med en flip flop medan vi andra stod på varsin stol förstenade av skräck. Skorpioner på köksbordet, nej tack… Hapana sante.

Äntligen påväg.