sarahingeborg

Idag har jag besökt ett skolprojekt som startades av några volontärer för ett år sedan. Det är alltså helt och hållet ett volontärprojekt som står och faller på ideellt arbete från alla håll. Tyvärr kommer det förmodligen snart läggas ner för myndigheten vill inte ge fortsatt arbetsvisum till volontärerna som sköter det administrativa. Det är så himla synd för de här barnen är antingen gatubarn eller barn vars föräldrar inte har några pengar till att låta dem gå i skolan. Så om projektet läggs ner så får de inte gå i skolan  alls.

För att ta sig till stället som ligger mitt ute i ingenstans krävs det en liten ansträngning. Det börjar med en trekvarts promenad genom Moshi till andra sidan stan, sedan en halvtimme på lastbilsflak, sedan en kvart på pakethållare och sedan en liten promenad. När vi gick hem stod solen som högst och det var så satans varmt att vandra på vägar mitt ute på fält utan skugga eller vind. Jag letar efter havet hela tiden men jag är långt långt bort från hav, runt omkring finns bara berg och sand.

Härlig eftermiddag på lastbilsflak med tegelsten.

Dagarna här flyger förbi. Idag är det en vecka sedan jag for från Sverige, och imorgon är det en vecka sedan jag kom hit, men det känns fortfarande nytt och overkligt att jag befinner mig här. Här är det sus och dus och damm och sand flyger all världens väg inne i stan. Här kör alla huller om buller och bilar, taxi, bussar, cyklar och lastbilar kör som de vill. Dessutom är det vänstertrafik, svårt! Hostelet ligger en tio minuters promenad från innerstaden och det är väldigt skönt. Jag blev ändå lite trött på den skitiga luften här och var sugen på äventyr så jag åkte med ett gäng till Marangu, en by uppe i bergen där det finns fantastiska vattenfall. Det blev bergsklättring först upp, och sedan ner. Och sen tillbaka igen.

Idag har jag varit på ett barnhem som jag kanske ska ha som volontärprojekt. Transporten dit var via Dallah-dallah, en minibuss som åker en sträcka och stannar utmed vägkanten om folk vill följa med. Så knackar man på taket eller skriker när man vill gå av. Lite som Jalla Jalla-taxi i Egypten, fast i Tanzania är man mer hard core. I en skruttig minibuss som har sju säten sitter trettio skrikande människor, barn och kycklingar, i trettio graders värme. Hemresan tog en timme. Jag varken skojar eller överdriver. ”Everytime is a new adventure.”

Barnen jag träffade var underbara. Fem småttingar tog jag hand om på förmiddagen som krälade upp på och drog i mig och var så otroligt hungriga efter uppmärksamhet.

Jag har aldrig varit med om något liknande. Många av barnen är understimulerade när de är i spädbarnsåldern för de bara sitter eller ligger på golvet hela dagarna. Jag körde alla Ascot-trick jag kan och det funkar fint här också! Det är redan tre volontärer från mitt hostel på det projektet men de kommer åka härifrån om ett par veckor. Då byts nästan hela hostelet ut så jag kom hit i någon typ av övergångsperiod.

Jag ska även besöka ett annat projekt innan jag bestämmer vart jag ska vara.

Så på måndag ska jag åka till en skola som startats och drivs av volontärer, så där är det inga permanenta lärare utan bara volontärer som jobbar under olika långa perioder. Skolan är gratis så många barn från fattiga familjer går där. Vägen dit ska också vara ett äventyr i sig, två timmar på lastbilsflak och pakethållare, skönt!

Nu åskar det över Moshi.

Jag är i Afrika! Här är det väldigt varmt, mycket mygg och fantastiskt vackert.

På flygplatsen väntade en chaufför från hostelet. Planet var en timme sent från Addis Ababa, varför vet jag faktiskt inte, och det tog också sin lilla tid att fixa visumet innan jag kunde gå igenom passkontrollen och hämta mina väskor för att möta upp chauffören. När jag lämnade Stockholm slutade tiden existera lite. Det spelar ändå ingen roll här, allt händer i sinom tid, hakuna matata. Om någonting blir sent är det Gud som gett oss lite mer tid att umgås.

Flygplanet som flög mellan Stockholm och Addis Ababa var ett riktigt skruttplan. Litet och trångt. Jag hade förväntat mig ett stort high tech-flygplan med egen tv-skärm på sätet framför och massa hippa andra saker som jag inte ens vet vad det skulle kunna vara. Tji fick jag. Det mest spektakulära på det här planet var väl att man kunde sänka stolsryggen en decimeter. Och just det, i kabinutrymmet ovanför sätena fanns en video som var kopplad till tv-skärmarna. Där stoppades det in video efter video tills de hittat den rätta, räddningsdemonstrationen. Fräääscht! Egentligen är det ju meningslöst att göra de där räddningsdemonstrationerna. Alla fattar väl att om ett plan störtar så dör man. That’s it, it’s over. Och om oxygenmaskerna skulle falla ner så skulle jag förmodligen också dö samtidigt som jag skiter på mig för jag skulle bli så jävla rädd.

Jag klarade det i alla fall och landade på flygplatsen i Addis Ababa i lugn och ro. Där fanns det inga skärmar som talade om viken terminal eller gate man skulle till. Det var istället kött och blod som lotsade fram en till rätt terminal. Man fick fråga sig fram och ordningsvakterna pekade. Sedan kom nästa och frågade vart man skulle och pekade en åt rätt håll. Funkade fantastiskt bra det med! Sen drack jag en riktigt äcklig espresso.

Flygbussen som körde från gaten till flygplanet cirkulerade runt mellan de olika flygplanen på flygfältet och chauffören hade vissa svårigheter att bestämma sig för vilket plan passagerarna på bussen skulle till. Flera gånger åkte vi förbi ett litet propellerplan, nej, nej, nej tänkte jag och var i den stunden övertygad om att jag skulle dö i det planet. Det blev inget propellerplan. Det blev ett likadant plan som flög mellan Stockholm och Addis Ababa, och bredvid mig satt det ett israeliskt par som försökte bjuda mig på koscher. Tack men nej tack.