sarahingeborg

Jag är i Afrika! Här är det väldigt varmt, mycket mygg och fantastiskt vackert.

På flygplatsen väntade en chaufför från hostelet. Planet var en timme sent från Addis Ababa, varför vet jag faktiskt inte, och det tog också sin lilla tid att fixa visumet innan jag kunde gå igenom passkontrollen och hämta mina väskor för att möta upp chauffören. När jag lämnade Stockholm slutade tiden existera lite. Det spelar ändå ingen roll här, allt händer i sinom tid, hakuna matata. Om någonting blir sent är det Gud som gett oss lite mer tid att umgås.

Flygplanet som flög mellan Stockholm och Addis Ababa var ett riktigt skruttplan. Litet och trångt. Jag hade förväntat mig ett stort high tech-flygplan med egen tv-skärm på sätet framför och massa hippa andra saker som jag inte ens vet vad det skulle kunna vara. Tji fick jag. Det mest spektakulära på det här planet var väl att man kunde sänka stolsryggen en decimeter. Och just det, i kabinutrymmet ovanför sätena fanns en video som var kopplad till tv-skärmarna. Där stoppades det in video efter video tills de hittat den rätta, räddningsdemonstrationen. Fräääscht! Egentligen är det ju meningslöst att göra de där räddningsdemonstrationerna. Alla fattar väl att om ett plan störtar så dör man. That’s it, it’s over. Och om oxygenmaskerna skulle falla ner så skulle jag förmodligen också dö samtidigt som jag skiter på mig för jag skulle bli så jävla rädd.

Jag klarade det i alla fall och landade på flygplatsen i Addis Ababa i lugn och ro. Där fanns det inga skärmar som talade om viken terminal eller gate man skulle till. Det var istället kött och blod som lotsade fram en till rätt terminal. Man fick fråga sig fram och ordningsvakterna pekade. Sedan kom nästa och frågade vart man skulle och pekade en åt rätt håll. Funkade fantastiskt bra det med! Sen drack jag en riktigt äcklig espresso.

Flygbussen som körde från gaten till flygplanet cirkulerade runt mellan de olika flygplanen på flygfältet och chauffören hade vissa svårigheter att bestämma sig för vilket plan passagerarna på bussen skulle till. Flera gånger åkte vi förbi ett litet propellerplan, nej, nej, nej tänkte jag och var i den stunden övertygad om att jag skulle dö i det planet. Det blev inget propellerplan. Det blev ett likadant plan som flög mellan Stockholm och Addis Ababa, och bredvid mig satt det ett israeliskt par som försökte bjuda mig på koscher. Tack men nej tack.