sarahingeborg

Idag har jag varit på ett barnhem som jag kanske ska ha som volontärprojekt. Transporten dit var via Dallah-dallah, en minibuss som åker en sträcka och stannar utmed vägkanten om folk vill följa med. Så knackar man på taket eller skriker när man vill gå av. Lite som Jalla Jalla-taxi i Egypten, fast i Tanzania är man mer hard core. I en skruttig minibuss som har sju säten sitter trettio skrikande människor, barn och kycklingar, i trettio graders värme. Hemresan tog en timme. Jag varken skojar eller överdriver. ”Everytime is a new adventure.”

Barnen jag träffade var underbara. Fem småttingar tog jag hand om på förmiddagen som krälade upp på och drog i mig och var så otroligt hungriga efter uppmärksamhet.

Jag har aldrig varit med om något liknande. Många av barnen är understimulerade när de är i spädbarnsåldern för de bara sitter eller ligger på golvet hela dagarna. Jag körde alla Ascot-trick jag kan och det funkar fint här också! Det är redan tre volontärer från mitt hostel på det projektet men de kommer åka härifrån om ett par veckor. Då byts nästan hela hostelet ut så jag kom hit i någon typ av övergångsperiod.

Jag ska även besöka ett annat projekt innan jag bestämmer vart jag ska vara.

Så på måndag ska jag åka till en skola som startats och drivs av volontärer, så där är det inga permanenta lärare utan bara volontärer som jobbar under olika långa perioder. Skolan är gratis så många barn från fattiga familjer går där. Vägen dit ska också vara ett äventyr i sig, två timmar på lastbilsflak och pakethållare, skönt!

Nu åskar det över Moshi.